Ellinor och Pierre på vinresa i Alsace 28 september - 14 oktober 2007.
Fredag 28 september
Avresedagen. Vi kom iväg skapligt tidigt, redan halv två, och var framme i ett regnigt och ganska kallt Helsingborg vid åttatiden.
Det var få som skulle över till Danmark denna kulna fredagkväll.
Det regnade och vi var pigga så vi fortsatte förbi Farö denna gång. I väntan på färjan i Rödby fick vi se storbilds-TV.
Inte heller här var rusningen på något sätt störande. Regnet vräkte ner i Puttgarten och när vi stannade för natten i Neustädter Bucht var det klart frestande att sitta kvar i bilen och sova i stället för att springa bak till husvagnen.
Lördag 29 september
När vi fortsatte söderut var det kallt och mycket regnigt. På radion varnade de hela tiden för vattenplaning vid Göttingen, men vi klarade oss förbi utan problem. Vid Frankfurt gjorde vi en paus och då var regnet som bortblåst och det var 18 grader varmt. Härligt!
Det gick så bra att åka att vi fortsatte fram till Ribeauvillé. Vi fick plats 24 trots att det är en husbilsplats och lyckan var fullkomlig.
Före halv åtta lade Pierre sista handen vid uppslagningen av förtältet och vi kunde sen sitta ner och nuta av att vara på plats.
Söndag 30 september
En härlig morgon, sol och 20 grader varmt. Vi bestämde oss för att ta en cykeltur.
Första stoppet strax efter Bergheim. Man får vara lite försikitg så här i början.
Vårt första mål var vinfesten i St Hippolyte. Staden hägrar där framme.
Det ser mycket lovande ut.
Festen var i full gång när vi kom fram. Vi drack ett glas vin nouveau och njöt av bompa-bompaorkestern från Selestat.
Tarte flambée tillagades av detta drivna gäng. Det såg gott ut, men vi hade andra planer och avstod.
Vi körde tillbaka till Bergheim och gick på choucroutefest där. Det var elfte gången den avhölls, men vi har missat den totalt tidigare. Vi var kanske 150 personer som hörsammat inbjudan och kommit. Det var 58:orna i Bergheim som höll i festen. Mycket gott och vilket fantastiskt vin! Gewürtstraminer från orten, Rotenberg Bergheim 2005, producerad av bröderna Freyburger. Vi ska återvända och köpa mer! Vi har hittat deras cave.
Måndag 1 oktober
Vi tror att han heter Kalle, men han klapprade så med näbben när han presenterade sig att vi inte är säkra. Vi har inte hittat hans tält heller, men han bor avgjort på campingen.
Efter lunch vandrade vi upp till de tre borgarna ovanför staden via klostret Dusenbach. Här vilar Pierre ut på den naturstig som utgör början på vandringen.
nu har vi nått målet, St Ulrich. Där nere bor vi.
Man kan lätt förledas tro att Ellinor brutit benet, men hon vilar bara ut efter backarna upp.
Girschberg hägrar i fjärran. Nyrestaurerat om än inte i skick som nytt.
Plötsligt insåg Pierre att fem vildsvin hotade oss, men med hjälp av sitt vildsvinsspjut drev han dem på flykten, drömde Pierre.
Tisdag 2 oktober
Vädret var vackert och vi bestämde oss för en heldagsvandring uppe i Vogeserna med start vid Lac Blanc.
Det bar rejält uppför och vi fick ett annat perspektiv på sjön.
För att inte tala om den vackra utsikten.
Det kändes tydligt att skyltarna inte stod där i onödan. Det var brant ner och det kändes som om vi skulle kunna framkalla en lavin även så här på hösten med ett felsteg.
Hansklippan med lac Blanc nedanför. Här valde vi fegvägen till lac Noir efter att ha tittat på början på den farliga vägen. När vi kom tillbaka från vår tur mötte vi en förskoleklass som kom nerklättrande den svåra vägen. Tufft för självkänslan.
Vi åt i alla fall medhavd lunch vid Hansklippan.
Lac Noir, bara en timmes väg till bilen kvar av vår fyratimmarsvandring.
Onsdag 3 oktober
Pierre hade på Internet sett att det var visning i pottaskegruvan i Wittelsheim onsdag 09.30-12.00 så vi åkte dit.Någon visning var det inte, men i hallen mötte vi presidenten för muséet som snabbt avdelade en man för en alldeles egen rundtur.
Vi fick en mycket engagerad guide. Han hade arbetat i gruvan i 40 år och sen vigt sitt liv åt att se till att det blev ett museum när gruvan lades ner 1991. Han hade haft krok 142, hänglåset fanns fortfarande kvar.
Pottaska finns som smala band i berget. Det är de röda stråken. Man tog prov hundratals meter ner och borrade sedan där man hittat pottaskan.
Alla hade sin egen pannlampa som sattes på laddning när arbetsdagen var slut.
Ju längre ner man kom ju varmare blev det. Många jobbade i shorts, bl a vår guide fick vi se på en film som beskrev gruvans verksamhet. När driften lades ner lämnades allt som det var i gruvan och han har sedan varit ner varv på varv för att hitta saker till muséet, ända ner till 600 m djup. Vi fick också se den läskiga hissen som åkte 10 m per sekund.
Det var sol och 25 grader varmt när vi kom hem så vi tog en cykeltur söderut när vi kom hem. Denna backe har vi aldrig klarat av att cykla uppför, men Pierre klämde den för att inte förlora mot två unga spänstiga fransmän och knäckte dem. Vi blev sen kvar en stund medan han hämtade andan, men det var det väl värt.
Väl uppe hade han ett brinnande intresse för de druvor som fortfarande finns kvar medan han försökte återfå andningen. Men vann gjorde han!
Vi cyklade till Riquewihr och var förvisso inte ensamma där. Det var återföreningsdagen i Tyskland och det verkade som om ALLA lediga åkt dit.
Vi fortsatte söderut och hittade denne flitige man. Skörden är över, men det ska snyggas till mellan raderna.
Halvvägs ner i backen som har en varning för att den är brant stannade vi och tog denna vy mot Kientzheim. Sen slog vi rekord och körde i 48,5 km. Härligt!
Vi närmar oss Kaysersberg, men det är fortfarande Kientzheim i bakgrunden.
Matpaus med en ljuvligt god bit lökpaj utanför kyrkan.
En sista paus på den nygjorda cykelrastplatsen. Pierre gjorde en liten tur för att kolla sina valnötsträd, men inte en valnöt stod att finna.
Som tröst gick vi ut och åt en mycket god trerätters middag på den lilla restaurangen i tornet vid borgmästarns torg.
Torsdag 4 oktober
Lika vackert väder så vi beslöt att cykla norrut och ut på slätten. Strax före Bergheim fanns fortfarande lite oskördade druvor.
Haut Koenigsbourg hägrar i fjärran, men Ellinor vägrade cykla dit.
Ett av våra delmål var Rond Point i Selestat där vi åt lunch. Pierre tod den typiska Alsacerätten kängurugryta och Ellinor provade djärvt boules du boeuf, d v s köttbullar. Gott med herrkuvert till.
Vi korsade kanalen med sin fina gamla skylt.
Slutligen nådde vi Rhen där vi vände hemåt. Hela turen blev sju mil.
Majsfabrik. Mycket spännande att titta på den hektiska aktivitet som pågick. På hemvägen passerade vi sedan ett stort antal uppsamlingsställen där majsen lastades om från traktor till lastbil för vidare transport till fabriken.
Fredag 5 oktober
Efter att ha provianterat på Cora och ätit lunch cyklade vi söderut. Det hade blåst lite och vi hittade en hel del valnötter. I Bennwihr stannade vi och besökte kyrkan med det vackra mosaikfönstret.
Det är en ganska nybyggd kyrka, mycket stram i linjerna förutom fönstren.
Nästa mål var kommunikationsmuséet i Riquewihr. Det var fint, men den tekniska delen fungarade inte och vi fick inte prova att ringa till varann i olika årsmodeller och tekniker på telefoner.
Postdiligensen till Paris verkade dock var klar för avgång, så när som på hästarna då.
Lördag 6 oktober
55:e vinfesten i Barr har alltid en stor loppmarknad som vi brukar besöka. Pierre hoppas hitta den lampa med vilsvinsmotiv som han en gång såg där. Han kunde inte kunde köpa köpa för att vi cyklade och när vi kom tillbaka med bil var den såld. Ellinor fasar för att en likadan ska finnas....
Det var vackert väder och massor av folk som köpte de mest oväntade saker. Vi tittade på ett neonskyltskåp från Perrier med utgångsbud på 60 euro, men lyckades bara pruta ner det till 45 och då var det fortfarande för dyrt trots säljarens engagerade försäkringar om att det fungerade hur bra som helst.
Efter lunch lämnade vi Barr för att äntligen få vandra upp till vattenfallet i Hohwald. Vi bodde på campingen i Hohwald för 15 år sen, men gick aldrig dit. På vägen passerade vi minnesstenen för julgranar där det står "Hier stand die von Rückert Besungene Strassburger Tanne". Vi har nu på flera ställen fått veta att den första klädda julgranen fanns i Alsace, möjligen när det var Elsass.
Vattenfallet i Hohwald var verkligen ett vattenfall även på hösten och vackert också.
Guideboken ledde oss vidare till denna dal med vidunderlig utsikt och möjlighet att rasta.
En sista rast vid ett hälsobad enligt Kneipps metod. Vi lyckades inte utröna hur man ska göra, men det verkar som om det rinner in hälsosamt källvatten i ena ändan av dammen, så går man runt och håller sig i ställningen. Sen finns ett utlopp på andra sidan dammen. Vi provade inte så det är fortfarande oklart om det hjälper och vi fick stappla vidare till bilen.
På sista delsträckan kom ett franskt sällskap och frågade om vi kände till omgivningarna. Eftersom det var vårt första besök var det lite förvånande att Pierre svarade ja, men det gjorde han. Sen lyckades han faktiskt guida dem till rätt stig att fortsätta på medan de oavbrutet lovordade hans goda franska. Ja, ja....
Söndag 7 oktober
Vi startade ganska tidigt mot choucroutefesten i Riedwihr och kunde stanna och njuta av Vogeserna.
Vi kom alldeles lagom i tid för att se Pia och Patric uppträda. De sjunger glada tyska festsånger och får publiken med sig.
Ungefär 1200 personer var där samtidigt som vi. Alla åt choucroute och till portionen hör två potatisar. Stackars den som skalat dem för det såg väldigt handskalade ut.
Ja, visst var vi i choucroutens huvudstad!
På hemvägen hittade vi massor av valnötter vid ett av "våra" träd i Ostheim.
Måndag 8 oktober
Dags för shopping på Leclerc i Selestat.
Urtråkig affär! Vi fick med nöd och näppe ihop tre middagar, men hittade lite annat i alla fall.
Det var över 20 grader varmt så vi lånade granntomten och åt lunch i solkskenet.
Nu har vi cyklat norrut och söderut och längst ner på slätten vid Rhen. Kvar finns bergen och vi satte raskt av mot Haut Koenigsbourg på toppen av sitt berg.
Strax utanför Bergheim pågick fortfarande druvskörden.
När vi cyklat en timme uppåt - utan att fuska och gå - kom vi till Tannenkirch där vi fick en välbehövlig rast.
Framme! Nu återstår bara en kort promenad så är vi vid målet.
Inne på borggården.
Ett imponerande ställe
som till och med hade egen kvarn.
´
Stolt cyklist. På nervägen satte vi nytt rekord med cyklarna - 51,5. Kändes häftigt!
Massor av kohägrar gick i beteshagen en bit från campingen och var helt orädda för oss.
Tisdag 9 oktober
I stället för att flytta till Obernai som vi planerat beslöt vi att stanna i Ribeauvillé. Vi for ändå till Obernai och parkerade utanför campingen för att göra vår årliga vandring till Mont St Odile. Här har vi passerat Bernhardswiller och ser målet framför oss - ganska högt upp...
Rast i St Nabo, sen börjar den verkliga stigningen.
Pierre äter pilgrimslunch - soppa och bröd - efter välförrättat värv.På allra sista sträckan gick vi rakt på en jättestor huggorm som solade på stenarna. Den försvann pilsnabbt ut i backen, men var mycket imponerande.
Där nerifrån kom vi. Lite disigt, men vi kan ändå njuta av hur duktiga vi varit.
Även Mont St Odile är ett mycket fint ställe om än inte lika stort som Haut Koenigsbourg. Inte heller var svenskarna här och förstörde 1632.
Onsdag 10 oktober
På morgonen insåg vi att Ellinors skor trasats sönder helt av tramporna. Alltså kastade vi oss upp på cyklarna och åkte till Decathlon i Colmar. Tyvärr var det inte säsong för sandaler, men vi hittade lite annat så resan var inte förgäves.
Det är två mil till Colmar så vi passade på att luncha vid Rond Point i Ingersheim på hemvägen.
Pierre fick äntligen sin merguez frites och njöt i fulla drag.
På eftermiddan tog vi en stadstur i Ribeauvillé, vi insåg att vi försummat att göra detta.
Torsdag 11 oktober
Sista dagen i Alsace och en hektisk sådan. Vi startade med marknaden i Obernai, först vid stora torget.
Sen på gatan upp till kyrkan och torget framför. Där hittade Pierre fint rökt fläsk till kvällens boeuf Bourgignon.
Gick inte att motstå den grillade kycklingen.
Vi fortsatte sen till Cora i Dorlisheim för att lägga upp ett litet förråd så att vi skulle ta oss hela vägen hem utan att svälta ihjäl.
Risken att det ska ske verkar minimal.
Lägret är rivet, räkningen betald och nu återstår bara att sitta ner en stund och njuta av vår fina utsikt. Två veckor går fort!
Fredag 12 oktober
Redan 07.20 var vi på väg och kom fram till Allertal före fyra. Nya ägare till campingen har jobbat hårt och fått den lite fräschare. En ständigt galande tupp var också en nyhet.
När vi startade i Ribeauvillé var det bara fyra grader ute. Nu är det hela 17 grader och Pierre njuter av värmen.
Tillbaka till startsidan